Konvertera video till MP3 eller extrahera ljudet

Att få ut ljudet ur en video kostar oftast ingenting

En videofil är en behållare som rymmer separata spår: ett för bilden, ett för ljudet, ibland undertexter vid sidan av. Ljudspåret är redan en färdig, komprimerad ljudfil därinne — det råkar bara vara lagrat intill en video. Att extrahera det, i strikt mening, innebär att kopiera de byten till en fil för sig. Ingen avkodning, ingen omkomprimering, inget beslut om kvalitet, eftersom inget av det behövs för att flytta data från en behållare till en annan.

Det är vad M4A-alternativet gör när du lämnar kvaliteten på ”Behåll som det är”. Nästan varje MP4 och MOV bär AAC-ljud, och .m4a är helt enkelt AAC i sin egen behållare, så spåret landar i den nya filen byteidentiskt med det i videon. En två timmar lång inspelning kommer ut på ungefär den tid det tar att läsa filen från disk, och vad du får är inte nära originalet — det är originalet.

Konvertering är en annan sak, och den här sidan håller dem synligt åtskilda i stället för att kalla båda för ”extrahera”. Att be om MP3, eller att be om en bestämd bithastighet, innebär att varje sampling måste avkodas och komprimeras igen. Det tar verklig tid och kostar en generation kvalitet. Panelen ovanför knappen säger vilken av de två du är på väg att få, på just den här filen, innan du trycker på någonting.

Kopiering är bara möjlig när det du bad om stämmer med det som redan finns inuti: AAC ur AAC, MP3 ur MP3. Allt annat är en verklig konvertering. Det är därför alternativet ”Behåll som det är” försvinner på filer där det inte kan tillämpas — där är det inte ett något sämre val, det är en sak som inte finns.

MP3 eller M4A — vilket du egentligen vill ha

MP3 är trettio år gammalt och det är hela dess fördel: det finns i praktiken ingen enhet som inte spelar en. Bilstereor från 2006, gymutrustning, billiga diktafoner, DJ-controllers, viss redigeringsprogramvara med snäva importfilter. Om du lämnar filen till någon av dem är MP3 det rätta svaret, och att det kodar om är bara priset.

För allt annat är M4A den bättre filen. Det är AAC, vilket är vad din telefon, din kamera och praktiskt taget varje video på internet redan spelade in — så att extrahera till M4A är en kopia snarare än en konvertering. Det låter också bättre än MP3 vid samma bithastighet, med en marginal bred nog att 128 kbit/s AAC allmänt räknas som jämförbart med runt 192 kbit/s MP3. Allt som tillverkats de senaste femton åren spelar det, inklusive varje webbläsare, varje telefon och hårdvara från iTunes-tiden.

Fallet värt att undvika är att konvertera en vanlig MP4:s ljudspår till MP3 av gammal vana. Det ljudet är AAC och redan förstörande komprimerat; att koda det igen som MP3 återskapar ingenting, det slänger en andra runda detaljer och ger ofta en större fil än den du började med. Om ingenting i mottagarändan kräver MP3 är M4A-extraktionen snabbare, mindre och förlustfri.

MP3-kodaren här är LAME, kompilerad för att köras i din webbläsare. Den laddas ner bara om du faktiskt ber om en MP3-konvertering — att välja M4A, att kopiera eller att ta bort ljudet hämtar den aldrig.

Bithastighet, och hur litet ljud ärligt kan bli

Bithastigheten är den enda inställningen här, och den är ovanligt rättfram: den är ett löfte om storlek. 192 kbit/s betyder 192 kilobit för varje sekund ljud, så en timme av det landar på ungefär 86 MB oavsett vad inspelningen innehåller. Den aritmetiken är varför ljudkomprimering är förutsägbar på ett sätt videokomprimering aldrig är — välj en bithastighet och du har i praktiken redan valt filstorleken.

Vad siffran köper dig är detaljer, och det användbara spannet är smalare än alternativen antyder. För tal — intervjuer, föreläsningar, poddar, röstmemon — räcker 96 kbit/s väl och 128 är generöst; högre än så läggs byten på brus. För musik är 192 punkten där de flesta slutar kunna peka ut den kodade versionen i en jämförelse, och 256 eller 320 är för arkivering eller för material du räknar med att koda om igen senare. Under 96 börjar musik låta märkbart tunn, särskilt cymbaler och applåder.

Listorna skiljer sig mellan de två formaten med avsikt. MP3 erbjuder 96 till 320; AAC börjar lägre, vid 64, eftersom det håller sig användbart längre ner. Om målet helt enkelt är den minsta lyssningsbara filen — säg en två timmar lång mötesinspelning du vill spara — klarar 64 kbit/s AAC det på cirka 29 MB i timmen, och MP3 har ingen motsvarighet.

Varje bithastighet utom ”Behåll som det är” kodar om, även den högsta. Att välja 320 kbit/s på en källa i 128 kbit/s återställer ingenting — det lagrar samma ljud mindre effektivt. När du vill att filen lämnas i fred är alternativet som gör det ”Behåll som det är”.

Att ta bort ljudet ur en video

Det tredje alternativet vänder de andra två upp och ner: behåll bilden, kasta ljudet. Det är en verklig borttagning snarare än en volymändring — spåret skrivs inte in i resultatet alls, så det finns ingenting att skruva upp igen och filen blir en aning mindre av dess frånvaro. Bilden är orörd, och när källan redan är en MP4 eller MOV avkodas ingenting heller, så det här blir klart på sekunder oavsett längd.

Det vanligaste skälet att göra det har ingenting med redigering att göra. Skärminspelningar fångar upp vad som än sades i rummet; mobilfilmer från en skolavslutning fångar samtalet hos den som stod bakom dig; ett klipp du vill skicka fick med bakgrundsmusik du helst inte förmedlar vidare. Att skala av ljudet innan filen går någonstans är en integritetsåtgärd, och den är mycket bättre när filen aldrig lämnar maskinen för att bli utförd.

Ett fall kostar tid. Om din källa är WebM eller ett annat format byggt kring VP9 eller AV1 innebär det att producera en MP4 att bilden kodas om till H.264, eftersom de codecarna inte bara kan packas om i en MP4-behållare. Panelen säger det innan du startar, och det är den enda situationen där borttagning av ljudet tar längre tid än några sekunder.

Surround, Dolby och ovanliga samplingsfrekvenser

Att kopiera ut ett spår bevarar allt hos det, inklusive 5.1- eller 7.1-kanaluppsättningar. Omkodning kan inte det: LAME skriver högst två kanaler, och de AAC-kodare webbläsare tillhandahåller avvisar flerkanalsindata rakt av snarare än att nedmixa själva. Så varje konvertering här viker in surround i stereo, och panelen säger det innan du startar. Om du behöver behålla kanalerna är kopiering alternativet som gör det.

Dolby Digital är det svårare fallet. AC-3- och E-AC-3-spår kan kopieras — de landar hela i resultatet, och skrivbordsspelare hanterar dem utan problem — men de kan inte kodas om, eftersom ingen webbläsare levereras med en Dolby-avkodare att läsa dem med till att börja med. I stället för att exportera en tyst fil och låta dig upptäcka det senare är valet av bithastighet på ett Dolby-spår blockerat rakt av, med ”Behåll som det är” som vägen fram. En konsekvens värd att känna till: ett kopierat Dolby-spår kan vara tyst om du förhandsvisar den nedladdade filen i en webbläsarflik, av precis samma skäl. Det är inte skadat; webbläsaren kan bara inte avkoda det.

Samplingsfrekvensen är den sista av dessa. MP3 tar bara emot nio av dem, en artefakt från MPEG-specifikationerna det standardiserades i, och högupplöst ljud inspelat i 96 kHz är inte bland dem. Sådana filer samplas om till 48 kHz på vägen ut — samma frekvensfamilj, halva takten, och bekvämt bortom mänsklig hörsel i båda fallen. AAC har ingen sådan begränsning, så extraktion till M4A behåller originalfrekvensen.

Det här verktyget gör inte

Det här är ett extraktionsverktyg för en genomgång, inte ett ljudredigeringsprogram, och gränserna är värda att säga rakt ut i stället för att låta dig hitta dem själv.

1. Det skriver bara M4A, MP3 och MP4. Ingen utdata i WAV, FLAC, OGG eller WMA.
2. En fil, en genomgång. Ingen batchkö, ingen sammanfogning av två inspelningar, ingen extraktion av flera spår ur en fil som har mer än ett.
3. Ingen klippning, inga in- och uttoningar, ingen volymnormalisering och ingen brusreducering. För att klippa bort ett avsnitt först: använd justeringsverktyget, extrahera sedan ur resultatet.
4. Att lägga till eller redigera låttitlar, artister och omslagsbilder ingår inte i det här.
5. Det finns ingen förhandsvisningsspelare. Panelen beskriver vad du kommer att få; lyssnandet sker efter att du laddat ner.
6. Det finns ingen storleksgräns, men det finns en diskkontroll. Resultatet skrivs till lokal lagring medan det produceras, så minnet växer inte med filen — men utrymmet måste finnas, och det verifieras innan något startar.

Ditt original ändras eller flyttas aldrig. Vad du laddar ner är en ny fil, så att radera källan förblir ett beslut du fattar själv, efteråt.

Vanliga frågor